A SWEDISH LAPLAND STORY

Två plankor och en passion

På skidor i Swedish Lapland

Foto: Jaanus Ree

Text: Håkan Stenlund

Skidåkning är en lika självklar del av den arktiska livsstilen som norrsken, långkalsonger och kokkaffe. Världens första skidpar grävdes upp ur en myr i Kalvträsk. Och i Swedish Lapland har människor åkt skidor långt innan det byggdes pyramider i Egypten. Det här är historien om två plank och en passion.

Någonstans efter Kanonmyren på Paglas skidspår, nästan borta i Vittjärv, vänder det utför igen. Det är välkommet. Spåret är hårt och skidorna skjuter fart nedför den vindlande utförsbacken. Det är april och spåren är hårda efter nattkylan. Det är den tid på året då skidföret är som allra lättsammast, när du har bäst glid per gjord insats. Samerna, som har flera hundra ord för snö och skidföre, kallar skare för ”tjarvva”. Eller snarare en järnskare tillräckligt hård att bära en älg. Tjarvva är bra att flytta renar på. Men den nattgamla kylan här på Pagla har också gjort skidspåret till räls. I dåtid mer än nutid var snön och det frusna landskapet samtidens motorväg. Vintern var när människor förflyttade sig själva och sitt. Backen ner från Kanonmyren är en slags egenförtjänad berg och dalbana. Det hissnar i kurvor och över krön. Det är inte alltid det är så, skidåkning är en sport och sysselsättning sammanknippad med väder. Ibland är vädret bättre än andra gånger och det smittar av sig på föret. 1933, när det var skid-SM här på Pagla, så var det svinkallt. På starten var det minus 37 grader. När segraren John Lindgren gick i mål var det minus 25. Det var andra tider då, kanske kärvare. I alla fall är föret kärvt i minus 37.

Skidåkning är en sysselsättning sammanknippad med väder. Ibland är vädret bättre än andra gånger och det smittar av sig på föret.
I april är spåren ofta hårda efter nattkylan. Det är den tid på året då skidföret är som allra lättsammast, när du har bäst glid per gjord insats.
Samerna, som har flera hundra ord för snö och skidföre, kallar skare för ”tjarvva”. Eller snarare en järnskare tillräckligt hård att bära en älg.

Skidan och himlavalvet

En natt utanför Jokkmokk. Himlen ligger bar över Red Bull Nordenskiöldsloppets spår, Vintergatan hänger där på himlen. Bland Ostjakerna i Sibirien finns myten om guden Tunk-Pox, som en gång skulle ut och jaga. Över himlavalvet gick jakten och det förföljda djuret hoppade ner på jorden och när guden, Tunk-Pox, så följde efter bar det sig inte bättre än att han bröt ena skidan och fick slutföra jakten med endast en skida. Sensmoralen här, även för en gudomlig skidåkare kan det ibland gå på tok. Studerar du Vintergatan ser du först två skidspår över himlavalvet som sedan går samman i ett enda. Skidor har funnits i historieskrivningen länge, men i myten ännu längre. Första fynden av skidåkare finner vi i grottmålningar i Altaibergen, i inre Mongoliet, sedan dyker de upp på hällristningar och runmålningar även borta i Skandinavien. Finländska blötmyrar har varit bäst på att bevara de flesta fynd av skidor som finns, men ännu äldre än i Finland är fynden vid Vis i Ryssland. Det bästa fyndet hittar du dock utanför Skellefteå, i Kalvträsk. Tre gubbar – en Josef, en Hugo och en Tyko – höll på att dika ur en surmyr när de hittade skidparet. De tyckte det var lite kul, så de var extra försiktiga när de grävde fram skidorna och sedan tog med grejerna hem till ett uthus i Fäbodtjälen. Där blev det liggandes till skogsfaktor Högdahl, från Robertsfors, såg till att de hamnade på Västerbottens museum, som inventarienummer B 1377.

Kalvträskskidan

Från början, med hjälp av pollenanalys, bestämdes det att skidparet från Kalvträsk skulle vara ungefär 4000 år gamla. Men sedan när Kol-14 metoden utvecklades visade det sig att skidorna av prima tjurved snarare var 5200 år gamla. Helt enkelt att vi åkt skidor i dessa trakter 500 år innan farao ens byggt sin första pyramid. Självklart finns skidor med i Kalevala och de fornnordiska sagorna. Vintern och skidåkningens gud Ullr hade en kvinnlig motsvarighet i Skade. Jämlikhetssträvan är klassiskt skandinaviskt och under vintern var vi alla tvungna att behärska framfarten på skidor. På en karta, den så kallade Carta Marina av den landsförvisade ärkebiskopen Olaus Magnus från 1539, så syns tre människor avbildade i den nordligaste delen av Europa ute på jakt. Det som är lite speciellt är att en av dessa åkare är kvinna. Något som senare gjorde att den gode Biskopen fick göra ett tillägg – helt enkelt förtydliga – att det visst fanns kvinnor i norr som också höll sig hemma kring spisen och inte bara var ute och åkte skidor.

En skidåkares dröm

När tre män dikade ur en myr i utkanten av byn Kalvträsk snubblade de över något anmärkningsvärt. Ett par intakta skidor, bevarade av mossen. Skidparet visade sig var 5200 år och därmed äldst i världen.

Besök White Mountain Lodge

I den lilla byn Kalvträsk, fyndplats för världens äldsta skida och med en befolkning av 30 människor, åker entusiaster fortfarande på replikor av Kalvträskskidan.

Förr i tiden

Den gode ärkebiskopen Olaus Magnus hade hamnat i Trentino i Italien efter att Gustaf Wasa reformerat Sverige från katolskt till protestantiskt. Och även den gode Gustaf har ju en del att göra med svensk skidsport, då det 90 kilometer långa Vasaloppet fyllt 100 år, till Gustafs ära. Hur som helst, Olaus Magnus satt i Trentino och mindes sitt tidigare hemland. 1555 skrev han mästerverket Historia de Gentibus Septentrionalibus – An account of the Northern people.

Det 800 sidor tjocka verket blev en bästsäljare direkt och översattes från latin till italienska. Olaus Magnus bild av norr var långt ifrån den vanliga om vilden eller vildmarken. Olaus var berest. Han var en av de första att påpeka undret och skönheten i den kalla tiden, då hela landskapet plötsligt blev tillgängligt. Han mindes frosten som bildades på kalla ytor och hur människorna i de nordliga trakterna ofta använde dessa mönster i festkläder, såväl som stickmönster. Olaus Magnus var noga med att påpeka, kanske till och med idolisera, dessa nordliga människors nära-naturen-livsstil. Och han är också den första att skriva om kärleken till att tävla på skidor. Något vi återkommer till. Efter Olaus Magnus följde andra. Den katolska prästen och påvliga agenten Francesco Negri fann möjligen inspiration i Olaus Magnus berättelser. Det faktum att drottning Christina blivit katolik och abdikerat hade också gett lite hopp för påvens spioner. Så Francesco Negri reste hela vägen till Tornedalen, där några samer lärde honom att åka skidor. Negri är faktiskt den första personen, utanför den kultur som redan hade skidor med i sitt arv, som skriver om att han lär sig åka skidor. Den gode prästen är med andra ord världens första dokumenterade skidskoleelev, och han lär sig åka skidor i Tornedalen. Francesco Negri är sedan den som introducerar ordet skidor (ski) i italienskan.

Tävlingsinstinkten

Att tävla, att mäta sina krafter med andra, verkar vara en del av vårt mänskliga dna. Att göra det på skidor är förstås inget undantag. Som redan nämnts har myter såväl som reseskildringar från norr talat om detta. Men som formaliserad sport kom det att dröja till mitten av 1700-talet och en militärövning. Generalen Carl Schack Rantzau förde befäl för den norska armen och som ni säkert förstår var skidor en del som de norska militärerna behärskade. Men Rantzau ville att de skulle bli ännu bättre och för att lyckas med det tog han till det gamla vanliga knepet: Prispengar! I juli 1767 satte han upp reglerna för hur de norska militärerna skulle tävla och det i fyra klasser. Åka skidor och skjuta prick; åka så fort som möjligt ner genom en gles skog; åka så fort som möjligt nerför ett kalfjäll och till sist; åka så fort som möjligt på en sträcka av två och en halv kilometer. Egentligen kan man säga att Rantzau, i juli 1767, satte reglerna för det som i det stora hela är dagens vintersport: skidskytte, slalom, störtlopp och sprint. För civila skidåkare skulle det dock dröja ett tag till innan skidåkning blev vintersport. I mars 1843 kom en annons ut i lokaltidningen Tromsö-Tidene. Där utlovades en skidtävling från stadens torg, bort till brunnen på bonden Ebeltofts gård, som låg på andra sidan ön, och sedan tillbaka. Det blev världens första civila skidtävling. Det var prästen och tidningsredaktören Otto Theodor Krogh som skapade eventet. Otto Theodor kallades allmänt för Lille Theodor, helt enkelt för att han var så storvuxen. Som Grönland, som är täckt av is — om ni förstår vad som menas.

Den första svenska skidtävlingen gick av stapeln den 3 april 1884 i Jokkmokk... Foto: Magnus Östh.
... och än idag är Red Bull Nordenskiöldsloppet världens längsta skidlopp. Foto: Adam Klingeteg/Redbull.
Tävlingen är 220 km lång och genomförs norr om polcirklen. Foto: Magnus Östh.

Nordenskiöldexpeditionen

Den första svenska skidtävlingen gick av stapeln den 3 april 1884 i Jokkmokk. Och än idag är Red Bull Nordenskiöldsloppet världens längsta skidlopp, 220 km långt. Från Purkijaur till Kvikkjokk och tillbaka. Det första loppet kom till för att Baron Nordenskiöld behövde ha sin heder i behåll. Han hade skrivit i sina journaler, från svenska Grönlandsexpeditionen 1883, att de två samerna Pavva Lars Nilsson Tuorda och Anders Pavasson Rassa från Jokkmokk,  åkt 460 kilometer på 57 timmar under Nordenskiölds Grönlandsexpedition. Det hela hade i allmänhetens öron låtit för bra för att vara sant, både samerna och Nordenskiöld utmålades som lögnare. För att bevisa sin heder ordnades en skidtävling. 220 mil lång, gemensam start och med rejäla prispengar i potten. Loppet kom att handla om tre kombattanter. En av dem ovan nämnda Tuorda, de andra två var Per Olof Länta och Apmut Andersson Ahrman. I princip var de tre loss från de övriga i mer än halva loppet. När Apmut Andersson Ahrman, som beskrivs som en fattig nybyggare i stort behov av pengar, någon mil från mål, bestämde sig för att ta sig en styrketår av lite medhavd akvavit bar det sig inte bättre än att spriten for rakt ner i benen på ett oönskat sätt.

Apmut Andersson Ahrman somnade. Tack och lov vaknade han till liv, innan någon annan hann i kapp honom, så han kunde skida i mål drygt tio minuter efter segraren Tuorda. Pavva Lars Nilsson Tuorda hade vunnit det första skidloppet i Sverige, världens idag längsta skidlopp. Och han hade då, precis som ofta sker nu, vunnit efter en spurtduell in på upploppet. Blott sekunder före Länta. För Andersson Ahrman slutade det inte bara med prispengar för tredje platsen. Han hade nio mil skidor hem att avklara. Och när han kom hem bar det sig inte bättre än att frun skällde ut honom över att han varit i väg och slösat och medan han hade varit iväg så hade björnen rivit sig in i hägnet och dödat kon de ägde. Apmut Andersson Ahrman satte åter på sig skidorna, sedan spårade han björnen som hunnit fem mil bort och sköt den. Det sägs att skottpengarna, samt pengarna för tredjepriset, var tillräckligt för att Ahrman och hans familj kunde börja ett nytt liv. Att han och frun levde gott på det. Alltid något efter en 50 mil lång skidtur – inkluderat transfer, tävling och en björnjakt – under ett par dagar.

En hotelägare på språng

Camp Ripan började som en sommaranläggning. Men sedan familjen Lind tog över verksamheten har Ripan utvecklats, numera med bland annat ett prisbelönt Spa och ett kök med imponerande hållbarhetstänk. Det här är en av människorna bakom — Frida Lind Oja.

Besök Camp Ripan >>

Nordenskiöldsloppet är något av det tuffaste du kan företa dig i Swedish Lapland — likväl är det oftast fullt på startlinjen. Foto: Adam Klingeteg.

Ett transportmedel

Men att åka långt på skidor var vardag i norr. Som redan sagts: Det frusna landet blev till en motorväg jämfört med sommarens snirkliga stigar. När sjö och myr frös till blev det en genväg, istället för en omväg. Folkskollärarinnan Elin Pikkuniemi från Tornedalen och lärare i Vitsaniemi – där förresten ett av Tornedalens coolaste hotellprojekt, Arthotel, finns – var Sveriges första skiddrottning. Mellan 1918–1922, när det blev SM tävlingar i längdåkning för damer, efter att första världskriget tagit slut, så vann Elin fem raka SM guld på 10 km. Elin brukade ta skidorna när hon skulle åka och hälsa på sin syster, som bodde på Seskarö i skärgården, 40 kilometer bort enkel väg. Där satt de två systrarna och småpratade ett par timmar över en kopp, innan det var dags för Elin att ta på skidorna och staka hem till sitt. När SM tävlingarna avgjordes i Boden 1921 blev Elin jätteglad, nu skulle hon slippa köpa dyra biljetter till resan. Istället tog hon skidorna de tio milen. Och efter att hon vunnit SM åkte hon hem och fortsatte med sitt. Elin var vår första skiddrottning. Kvinnor på skidor har alltid stått ut, ändå sedan Olaus Magnus karta som tidigare nämnts. När Svenska Dagbladet och Riksidrottsförbundet skulle fira sitt 50-årsjubileum, 1953, anordnades en omröstning där fler än 5000 människor röstade om 150 olika idrottare. Folkskollärarinnan Elin Pikkuniemi, från Tornedalen, var den enda kvinnan med på listan.

I årtusenden har skidor fungerat som ett väl beprövat sätt att ta sig fram över snön under vinterhalvåret. Foto: Håkan Stenlund.

Skidprofiler från norr

I nästan varje by och varje samhälle finns historien om någon skidåkare av klass. Kiruna har sin Kiruna-Lasse, i Jukkasjärvi fanns Christer Majbäck, självklart är Charlotte Kalla alltid förknippad med Tärendö, liksom Sven-Åke Lundbäck – han som har en backe på Vasaloppet döpt efter sig – är med Luleå. Gällivare, med sitt Hellnerstadion, förknippas med ett skidgymnasium som år efter år ger talanger möjlighet att bli dagens världsstjärnor. I Arjeplog fanns Johan Abram Persson, vinnare av 1929 års Vasalopp. Stockholms-Tidnings reporter går närmast i taket vid mötet av Johan Abram.

”Framför mig står dagens hjälte… Persson står där som hämtad rakt ut från storskogen. En varg i blicken, men en god, öppen och sympatisk varg… Om jag bara kunde härma hans sång, för hans tal är sång. Han berättar att man halvt föst iväg honom till Mora. Han ville inte, hade aldrig drömt om att deltaga i ett storlopp som detta. – Aldrig kunde jag tro att det priset kunde var för mig. Sjöng han, och de grova valkiga händerna strök en glittrande glädjetår ur hans skogsvargsögon”. Johan Abram Persson hade först åkt skidor från hemmet i Arjeplog till Jörn, drygt 20 mil, sedan hade han tagit tåget till starten av Vasaloppet, som han passade på att vinna, innan han åter tog tåget till Jörn, där han spände på sig skidorna och åkte hem, 20 mil genom ospårad skog. Klart du får valkar i händerna då.

En skidande destination

Idag är det bättre förspänt. Att åka 20 mil ospårat är inte ett verkligt behov. I Swedish Lapland finns perfekta skidspår – kommunala elljusspår för folkhälsans skull eller privata initiativ – närmast i varje by dit elektricitet dragits fram. Elljusspår för att fostra framtidens skidlöpare och hålla befolkning vid god vigör. Här i Boden, på Pagla, tränade Sven Utterström, ”Uttern” i folkmun. Han vann Vasaloppet 1925, faktiskt det första Vasaloppet som direktsändes i radio. Men när Sven Jerring skulle intervjua ”Uttern”, om hur det kändes att vinna så svarade Bodensaren, vänligt men bestämt, att han var där för att åka skidor och inte att stå i radio och prata. Så Farbror Sven fick helt enkelt intervjua loppets tvåa, John Lindgren, om hur det kändes att inte vinna. Jag tänker på ”Uttern” här på Pagla. Jag undrar om han skulle han nöjt sig med att ha så bakhalt som jag har idag, eller om han skulle ha åkt hem och kokat någon ny valla som han sedan skulle ha sålt under sitt eget varumärke: ”Sven Utterström Valla”. Kanske kunde han, eller hans brand, ha vunnit något på den där radiointervjun? Men det låg inte för ”Uttern” eller några andra av dåtidens skidhjältar att ta plats. Tvåan, han som intervjuades i radion, var alltså John Halvar Teofron Lindgren. Han kokade också valla under varumärket Ex-elit, som finns än idag, och han var inte riktigt van att bli tvåa. Efter VM guldet på 5-milen 1927, som John Lindgren vann med 18 minuter, vilket är tidernas största segermarginal i ett VM-lopp, kom han att kallas ”Alpernas Örn”, trots att han var från Västerbotten. John Lindgren hoppade förresten över OS i Chamonix 1924, eftersom han hade: ”ett DM att tänka på”. Ibland är det så enkelt som så, skidspåret där hemma är till för att åka på. Inte för att komma iväg till OS eller någon annanstans. Ja, det förstås om inte hela landskapet fryser till en skare god nog att bära en älg, för då är skidåkning till för nya upptäckter.

Fotnot: Rubriken är lånad ur Ronald Huntfords bok: “Two planks and a passion – the dramatic story of skiing”. En alldeles fantastisk bok för den historieintresserade skidåkare.