Minnen och hörsägen

Någonstans efter Bastuträsk rullar tåget taktfast in i det resmål som kallas Swedish Lapland och samhället Jörn blir första stopp. Sara Lidmans Jernbaneepos tar sin början här med ”Lillvattnet”, alias Jörn. Det sägs att Lenin också stannande till och vaskade av sig på Järnvägshotellet i Jörn på sin resa hem till revolutionen, men det är nog mest en skröna ändå. På något sätt är det ändå förvånande att när skrönan uppstår att det är så pass många som vill förknippas med Lenin. På din resa norrut med Tågsemesterkortet kommer du att höra om Lenin här i Jörn, se honom på väggmålning i Boden och på en koppartavla i Haparanda. Att den indiske mystikern och nobelpristagaren i litteratur Rabindranath Tagore bott på hotellet i Jörn vet vi däremot lite om. Men numera är väl minnet av Tagore lika insomnat som själva järnvägshotellet.

Tåget från Jörn avgår strax efter tio och anländer sedan i Älvsbyn en timme senare. Du har bestämt dig för att hoppa av här för att du vill se Storforsen. Europas största oreglerade fors eller vattenfall. Ett naturreservat värt ett stopp. På kvällen kommer du sedan att springa upp på Hundberget för en fantastisk utsikt över en av landets fyra nationalälvar, Piteälven.

Agenter och spioner

Bottenvikens skärgård består av 4001 öar eller fler. Det är en levande skärgård så till vida att landhöjningen är fortsatt. Nya öar växer till, andra öar växer ihop till en. På Hindersön i Luleå skärgård finns också en levande skärgårdskultur med bofasta samt hotellet Jopikgården. Du bor där en natt. Imorgon kommer du sedan att ta turbåten vidare runt skärgården till dess yttersta band och sedan tillbaka till stan. I Skellefteå, Piteå, Luleå, Kalix och Haparanda finns turbåtar ut till skärgårdens pärlor. I Haparanda går båten ut till olika öar i Haparanda Skärgårds Nationalpark. I Swedish Lapland finns åtta nationalparker, Haparanda skärgård är resmålets yngsta nationalpark. De fyra första är Abisko, Sarek, Stuor Muorke och Pieljekaise. De är också Europas första nationalparker.

Haparanda vid Torneälven är ditt nästa mål. Du väljer mellan boende på Cape East, Sveriges östligaste fastlandspunkt eller på Haparanda Stadshotell, destinationens äldsta stadshotell. Stadshotellet vinner striden om övernattning, men du ger dig själv chansen till SPA och bastu på Cape East. Bastun lär vara Sveriges största. På andra sidan älven, i Finland, är bastukulturen upptaget på UNESCOs världsarvslista. Du tänker att de borde ha fått med hela Tornedalen på den listan också. Här har man aldrig sett på älven som en gräns, något som delar, här har älven alltid förenat. Visst, innan första världskriget, när Haparanda var gränsstad mellan tsar-Ryssland och västvärlden sägs det att en fjärdedel av invånarna var agenter och spioner och att mycket pengar fanns att tjäna på smuggling. Men numera är gränsen närmast symbolisk och golfbanan går mellan två länder friktionsfritt. På detta vis är Tornedalen en spännande resa: en älv, två länder, flera språk som tillsammans närmast utgör sin egen region och kultur.

Världens modernaste stad

Klockan 20.22 är du i Kiruna, en halvtimme senare slinker du ned i en stol på nygamla Mommas Krog. När klassiska hotell Ferrum fick flytta, på grund av stadsomvandlingen i Kiruna, byggdes ett helt nytt Scandic hotell. Men restaurangen Mommas var det aldrig prat om att hitta ett nytt namn för.

Det sägs att när den första gruvfogden för Kirunagruvan, den legendariske Hjalmar Lundbom, klev av på perrongen i det som då skulle bli Kiruna, världens modernaste stad, utbrast han: ”men vilket jävla land”. Det går att se på det på många sätt. Från takbaren på Scandic ser du Sveriges högsta berg Giebmegaissi/Kebnekaise i solnedgång och du tänker att: ”det är i alla fall vackert, det här jävla landet”.

Ett bättre liv

Idag flyttar Hjalmar Lundbohms Kiruna till en annan plats. Det gamla centrum har stängts ned och ett nytt har tagit vid. Den arktiska mönsterstaden Kiruna, som bland annat var först i världen med elektrifierad gatubelysning lockade inte bara med arbete för gruvarbetare, det lockade med ett annat, bättre liv. Där du står i takbaren med en IPA från Kiruna Bryggeri i handen bestämmer du dig för en avstickare till fjällen, till Abisko.

Abisko har bland annat fördelen av att du kan ta liften upp på fjället Nuolja. Sedan promenerar du ner från fjället och midnattssolen. Ner genom en av Sveriges första nationalparker, längs den berömda canyonen med sitt klara gröna vatten, och alltid med utsikt över Cuonjavaggi, Sveriges mest ikoniska fjälldal. Och eftersom du har tur på resan har brasseri Fjällköket på Abisko Mountain Lodge ett bord och du äter ännu en förstklassig middag. Rödingen är något du skriver hem till mamma om. Kanske mest för att berätta att du inte bara äter kött.

I utkanten av världen

Men köttet tar du igen dagen efter, när du kommer till Gällivare. Först en burgare på Fat Tony’s innan du senare har sista sittningen på Steakhouse för en kolgrillad entrecôte. Livet är ibland inte mer komplicerat än så. Burgare och öl från mikrobryggeriet följt av entrecôte med bearnaise och pommes. Däremellan hann du med en rejäl och nödvändig promenad upp mot Dundret-området. Gällivare är också i förändring. Staden Malmberget försvinner och kvar blir Gällivare, the mining capital of Europe. Och det är klart, om en stad måste plockas bort för att gruvan ska kunna fortsätta expandera ligger det något i påståendet. Men du behöver inte oroa dig för att det bara är burgare och steaks som serveras. Två sushirestauranger, ett par trevliga caféer, de vanliga klassiska kinakrogarna och två barer med eget microbryggeri finns i stan. Och på väg upp mot fritidsområdet Dundret ser du det nya stadsområdet Repisvaara växa fram. Du som kan ditt gamla Gällivare blir nog en smula förvånad över detta nya Gällivare som vuxit fram så snabbt. En stad i utkanten av världen, ständigt förändringsbenägen.

För en framtida värld

Efter Gällivare bestämmer du dig för att åka söderut med Inlandsbanan. Genom Sjaunja och världsarvet Laponia, förbi ett av Sveriges mest monumentalt viktiga vattenkraftverk i Porjus och sedan vackra Pakkobäcken innan du når Jokkmokk. Om du ska välja en kunskapsinfart till världsarvet Laponia så är Jokkmokk en början. Laponia är upptaget på världsarvslistan både för sin kultur och natur. Ja, sanningen att säga, det starka naturvärdet var inte tillräckligt för att UNESCO skulle göra Laponia till ett världsarv. Det var för den traditionella samiska livsstilen, nomadlivet i fotspåren av migrationen mellan renbetesområden, som gjorde området unikt. Naturvärdet kom liksom på köpet. Att människor levt här i tusentals år och lämnat så lite påverkan på landet är en inte försumbar historia för en framtida värld.

På Ájtte muséet får du insikt i den samiska kulturen och en bit bort på området i den Fjällbotaniska trädgården kan du få en inblick i den arktiska floran i området. Dessa två är alltid värt ett stopp och bor gör du bra på Akerlunds i byns centrum, där flera intressanta butiker liksom gatukonst av världsartisten Anders Sunna och Krog Lokal sorterar ut de flesta andra av dina behov för en eftermiddag och kväll.

Mycket natur

Ditt sista stopp på din två veckor långa tågluff i Sveriges arktiska destination. Du kliver av på stationen som också är järnvägsmuseum. Kollar in vad du kan göra och hör att den klassiska postbåten Älvkungen ska köra en tur på nationalälven Vindelälven denna eftermiddag, så du bokar in dig. Till dagen efter hyr du en fatbike för att hinna upptäcka lite mer av en av Sveriges mest glesbefolkade kommuner. Lite människor innebär alltid mycket natur.

Sorsele har kanske något av världens bästa fiske och du förstår lite av det när du hör människor köpa fiskekort, espresso och nya vadare på fem olika språk den timme du själv är inne. Så när du sedan passerar järnvägsstationen i Lomselnäs, vid Juktån, den sydligaste järnvägsstationen i Sveriges arktiska destination, Swedish Lapland, undrar du just hur det skulle vara att bo där.