Nalovardo, i juni, på toppen. Utan att stanna på vändplanen vid toppstugan, trampade jag vidare längs den stig som går upp till toppröset. En slags bergsetapp, eller Stravasektion, jag klarat av. På något sätt är det väl vad allt handlar om, att klara av något och må bra av det. Nobelprisvinnaren Haruki Murakami skriver: ”Jag är verkligen en medelmåtta – ja, verkligen inte märkvärdig på något vis. Det är betydligt viktigare för mig att överträffa gårdagens jag – om än bara en liten smula. Om jag har någon motståndare jag måste besegra, så är det en tidigare upplaga av mig själv”.

De blånande bergen

På toppen drar jag på mig en tunn dunjacka, för att hålla värmen där jag står. Även om det är en varm och underbar sommardag så blir du kall, efter någon mil uppför, när du står stilla och njuter av utsikten. De blånande bergen. Den klara visuella synen av ett landskap som böljar fram, skogslinjer och skugglinjer, en fröjd för ögonen där jag står. I den svenska poesin, hos storheter som Edith Södergran och Dan Andersson, dyker denna längtan upp. Andersson skriver ”Det finns något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.” och Södergran fyller på med: ”Jag lever kvar i gamla dagars ljuvhet bland främlingar som bygga nya städer på blåa kullar upp till himlens rand”. De blånande bergen är det svenska landskapets ögonblicksbild. Jag behåller dunjackan på när jag sakta rullar ner från toppen av berget.

”Almost heaven”

Det är i almost heaven som John Denvers klassiska sång Take me home, country roads börjar. En lovsång till blånande berg, rinnande vatten och dammiga grusvägar. En sång om att vara hemma, och då kanske mer i sig själv än på en plats. För, som du säkert vet, så handlar sången om West Virginia men John Denver själv hade aldrig satt sin fot där när låten släpptes. Det var bara en bra location för countrypubliken. Så därför tar också jag mig friheten att använda några rader från sången för att bygga upp den här storyn om cykel i Sveriges Arktiska destination, Swedish Lapland. Är det något vi har, så är det blånande berg, slingriga grusvägar och vatten. För mig och min 21 växlade gravelcykel är det här almost heaven alla dagar i veckan. Midnattssol, miltals med småvägar och lite trafik. Här finns vägar för de många.

Kirunafjällen

I Kirunafjällen, längs E10, där Låktabäcken faller nerför berget i ett magiskt vattenfall, träffar jag två vänner från förr. Världens mest publicerade äventyrsfotograf, Mattias Fredriksson och en av hans mest använda fotomodeller, Janne Tjärnström. Janne är från Kiruna, han känner dessa fjäll väl. Ändå säger han:
– Men jag trodde inte riktigt att det var så bra cykling kring Riksgränsen som det jag nu sett. Visst, den gamla Rallarvägen förstod jag ju hade potential, men det som kallas Ölturen på vintern är ju lika bra på cykel på sommaren. Och att cykla upp och ner till Låktatjåkko är en utmaning – men kanske mest av allt en helt makalös fjälltur.

Mattias, fotografen, som flugit in från Kanada, där han numera bor, för att göra ett jobb till amerikanska cykeltidningen Bike, fyller i med:
– Jag tror faktiskt inte att folk förstår möjligheterna och potentialen i den cykling som finns här uppe.
– Jag vet, inget är egentligen tillrättalagt, så det är som när cyklingen i bergen började, det är ursprungligt, men potentialen är hursomhelst galet bra.

Och det är där vi får finna vår gemensamma botten. I det ursprungliga. I det icke tillrättalagda som är värt att upptäckas.

Traditioner och natur

En helt annan dag, någonstans bortom dammen vid Messaure, i en Stravasektion som faktiskt har en helt rejäl och uppenbar klättring – drygt 100 höjdmeter på 2,3 kilometer –hinner jag tänka på min ålder. Det är sällan något som gör mig glad, förstås. Känslan av att man en gång var något annat än det man är just nu, hör nästan alltid ihop med ålderskrämpor. Det tog emot mindre i ungdomen. Men det är inte mycket att göra åt, eller jo, det är just det är. Och det är faktiskt en orsak till att jag börjat om att cykla igen. Det är ett behagligt sätt att spara knäna.

Men som John Denver sjöng: ”life is old here”, handlar ju om något annat än de egna krämporna. Traditioner och natur. De knappt trafikerade grusvägarna som ligger här i skogen byggdes av två orsaker. Efter ett tag var det otillräckligt med cykelsnören in till skogsarbetet. Maskinerna blev större och det behövdes bättre vägar. Dessutom drogs vägar upp för att kunna bygga vattenkraftverk i det inland som beboddes av renskötande samer och nybyggare. Det svenska folkhemmets framfart och återbyggandet av ett Europa efter kriget tog inte hänsyn till annat än naturresurserna som en svensk framgångssaga. Vägnätet i ingenstans formades för att få ut ström, malm och virke. I dag tar jag cykeln här. Väldigt lite andra människor möter mig på 100-kilometersslingan men jag ser en flock med renar ute på en myr. De hoppas förmodligen att eftermiddagsbrisen över öppningen ska hålla myggen i schack.

Med- och motvind

Jag håller inte på med cykel för all dess stil. Jag kan erkänna att jag inte alltid har sockorna uppdragna halvvägs upp på smalbenet. Jag vet inte hur man fäster solglasögon i hjälmen på ett rätt sätt och, nej, jag har inte rakade ben. Jag minns däremot första gången jag lärde mig cykla, när morbror Tomas monterade bort stödhjulen och knuffade iväg mig ut på grannens nyslagna åker och jag trampade för glatta livet, för att inte tappa balansen, och allt bara gick av sig självt. Det finns balans i att inte tappa farten. Cykeln öppnade upp barndomens värld. Från att ha varit begränsad till bondgården hemmavid låg nu det lilla samhället en viss kadens bort. Men inte bara samhället, även badstränderna, fiskeplatserna, kompisarna – allt blev plötsligt nära med cykeln. Dessutom skulle barndomen och cykeln lära mig skillnaden på med- och motvind i livet. Ibland har du det ena, ibland det andra.

I dag cyklar jag på ett annat sätt, kanske mest för att jag lever på ett annat sätt. Bilen är den grej man tar när man ska från a till b. Cykeln är där för träning och lust, för upplevelsens skull. Häromdagen skulle jag lämna en bil på Sörbyns Konferens och istället för att vänta på skjuts tillbaka så hade jag med mig cykeln. Sju mil senare, på upptäcktsfärd längs norrländska småvägar, var jag tillbaka i Luleå. Perfekt i tid för att starta grillen och tänka på hur underbar sommaren ändå är med sina eviga vita nätter. Skillnaden mellan att cykla och att ta bilen är skillnaden mellan att använda alla sina sinnen, och inte. Det luktar inte vårbruk, eller nyslaget hö, i bilen. Sommardimman kyler inte på din hud när du kör bil över bron över älven, motvind och medvind är borta, likaså ljudet av fågelsång. Upplevelser förkortas bara i tid om de inte får den tid de förtjänar. Been there done that, är inget t-shirttryck för cyklister.

Höst

På hösten har jag en smula mer bråttom, någon gång i slutet av augusti börjar nätterna fyllas av höstens mörker. Norrskenet är tillbaka på himlen. Vattenpölarna på cykelvägarna har plötsligt frusit till, vintern är i antågande. Visst är det så att vintern också har sina cykelutmaningar. Fatbiken far ut på det nätverk skoterspår som finns överallt i norr, men ändå måste jag nog säga att det finns ett vemod i känslan över att grusvägarna täcks med snö och längdskidor är det naturliga valet för en människas framfart.

Jag har semester en vecka och stannar i Sorsele, på River hotel. Det är min barndomsplats, där jag gick skola för mer än 40 år sedan. Jag äter frukost och sedan sätter jag mig på cykeln och cyklar en runda jag bestämt kvällen innan. Någonstans mellan fem och sex mil. Grusväg oftast. Sällan några mängder trafik. Inte ens E45, Inlandsvägen, är svårt trafikerad mitt på dagen i september. Men jag väljer olika rutter varje dag och försöker fånga det bästa i möjligheten av att upptäcka något nytt. Har du varit i Marielund, Bockträsk eller Aha någon gång? De där små platserna som aldrig egentligen får besök annat än av folk som nog då och då undrat varför inte också dem packade och flyttade till stan. Här går tiden sin gilla gång. Hamnar du bakom en gubbe med keps, kanske din första tanke inte ska vara hur snabbt du kan köra om honom. Istället kanske du ska tänka på varför han inte han har någonstans bråttom. Helt enkelt hur det känns att vara som han, vars enda bekymmer i världen är om det blir färskpotatis till surströmmingspremiären eller inte. Jag trampar på, jag vet att jag hinner tillbaka till hotellet innan lunchbuffen är slut och då är jag hungrig. I morgon ska jag cykla upp på toppen av Nalovardo. Bara för utsiktens skull.