Ingen vet exakt när ön Malören steg ur havet. Men med tanke på hastigheten för landhöjningen i Bottenvikens skärgård borde det ha varit för tusen år sedan, ge och ta några hundra år. Men ända sedan medeltiden har fiskare och säljägare samlats här ute på ön. Tillgången och närheten till ett gott fiske på strömming och löja gjorde öns läge idealiskt, när vädret samarbetade förstås.

I kyrkan, som först timrades upp på fastlandet 1769 och sedan togs ut hit med båt, syns flera inristningar från 1700-talet. Graffiti är inget nytt, det är bara sprayflaskorna som är nya. Vår lust att berätta att ”Kilroy var här”, att sätta vårt bomärke, är densamma. När det står inristat med kniv 1772 här i kyrkan på Malören är det samma drift som händerna i Cueva de las Manos i Patagonien en gång ville berätta. Grottmålningar som är 9000 år eller 250 år gamla inristningar med kniv är samma berättelse om att finnas till. Kyrkan på ön har faktiskt en domkyrkospira monterad på sig och kallas därför ibland för ”skärgårdens domkyrka”. Och på alla sätt är den en speciell plats.

I det yttersta havsbandet

Vi är alltså på väg ut till det yttersta havsbandet, faktiskt bortom horisonten, en perfekt sommardag i augusti. Vi är på väg till Bottenvikens yttersta skärgård. Från himlen ser Malören nästan ut som en söderhavsatoll, men istället för sand och mangrove är det klotrunda stenar och strandråg som binder ihop den här ”atollen”. Malör är förresten ett gammalt ord för just runda stenar. Och när du går omkring på ön kommer du absolut att förstå vad som menas. Den största delen av ön är rullstensås, men på öns nordostliga sida finns en härlig sandstrand. Stranden i sig det möjliga resultatet av havsvågornas och alla malörarnas eviga sisyfosarbete. Genom åren har vegetationen på ön blivit rikare. Vissa år, gärna inte alltför soliga och torra, går de vilda smultronen till. I år säger guiden Henrik att det inte gick att kliva av stigen för att då färgades skorna rosa. Du finner också vildhallonbuskar som försöker växa till sig men som sällan blir mer än halvmetern höga.

För alla naturintresserade är det nog ändå fågelskådningen som är speciell. Vitkindad gås, labb, roskarl och större strandpipare är vanliga inslag. Liksom silver-, fisk- och småtärna. Silvertärnan är ju en av jordens långflygare och en riktig karaktärsart i den arktiska miljön. Men sedan, under sträckningstiderna på vår och höst, är Malören en fantastisk plats, då många av de nordliga sträckfåglarna väljer att stanna här och vila upp sig innan de ger sig i kast med Östersjön eller den sista delen av resan.

Den gamla lotsstugan

Båtturen ut med skepparen Patrik Engström, från gästhamnen vid Karlsborg norr om Kalix, tar ungefär en timme. Havet ligger helt stilla den här eftermiddagen i augusti. Men eftersom Malören ligger absolut längst ut i havsbandet så är vädret alltid en faktor att förhålla sig till. Patrik berättar att han den här sommaren bara behövt ställa in två dagar på grund av vädret. Så det har varit en bra sommar. Som skeppare och på en sommar som denna, kommer han att logga ungefär 3000 distansminuter på turerna fram och tillbaka mellan fastlandet och Malören. Det motsvarar ungefär den tid det skulle ta att korsa Atlanten, om han nu hellre skulle önska det.

Patrik är uppvuxen här i Kalix, havet och sjön är inget nytt eller främmande. För ungefär 20 år sedan köpte han och hans fru Hanna en stuga på Malören. Och sedan, för några år sedan, började tanken på att göra något med den tomma Lotsstugan att ta fart. Idag driver de Malören Lodge, en tillflykt för den som vill uppleva en annorlunda värld.
— Vi har sju rum samt sviten i den numera renoverade lotsstugan. Gäster kan ta med egen mat, det finns grill och köket är stort och rymligt.
— Men självklart går det också att beställa mat med oss, säger Hanna.

Landhöjningen

Malören är ungefär 0,5 kvadratkilometer stor. Stugorna ligger uppradade på land vid den vik som ger ön dess lite hästskoformade karaktär. Rakt ut i denna vik sträcker sig också den karakteristiska bryggan som tar emot båtar. Inseglingen mot bryggan är en smal sak som bäst görs i väldigt sakta mak. Landhöjningen som bildade ön – faktiskt för bara ett ögonblick sedan sett i geologisk tideräkning – är fortfarande ett aktivt skeende. Landhöjningen gör att bryggan, i lågvatten, år från år, blir allt svårare att angöra. Men det är förstås ett faktum skärgårdsbor i Bottenvikens skärgård alltid levt med. Däremot utgör det ett reellt problem för stugägare här och för de som driver lodgen. Någon gång i framtiden kommer bryggan absolut att måsta förlängas eller så måste viken grävas ur.

Sjöutsikt i fyra väderstreck

Vilka kommer då hit? Ja, förstås de som har sina stugor här ute och som varit här sedan generationer tillbaka. Men för besökare till Lotsstugan, Malören Lodge, är attraktionen varierande. Många kommer för platsens läge. Att det är det är den yttersta gränsen, landbacken i det yttersta havsbandet och man vill helt enkelt bocka av en punkt på sin bucket-list. Been there done that, är fortfarande en tanke vi bär med oss.

Båtfärden ut till ön med Patrik ger verkligen känslan av att åka på mare tenebrosum. Det mörka havet vars slut man inte riktigt vet. Det är en märklig känsla, inte enkel att förklara för flat-earthers, när två små pelare plötsligt stiger upp ur horisontlinjen. Det kommer senare visa sig tillhöra öns mest kända byggnader, kyrkan och fyren. Men just jordens rundning kommer ge dig möjlighet till en spännande upplevelse. Från sviten på lodgen har du inte bara sjöutsikt i fyra väderstreck. Härifrån ser du också solen både gå upp och gå ned i havet från din svit. I Sverige är det inte vanligt. Inte nån annanstans heller. Och troligen är det väl orsaken till varför de flesta kommer hit. De vill njuta av sommarens eviga ljus och naturens lugn.

Kyrkan och fyren

Redan 1725 sattes ett stångmärke upp på ön, och i princip hundra år senare, 1823, sattes en fyrbåk upp. Kyrkan kom alltså att timras upp 1769. 1827 blev Malören lotsplats och 1851 byggdes den vackra fyren på ön. Arkitekt och fyringenjör var Gustav von Heidenstam, som senare kom att bli känd för sina Heidenstamfyrar, i folkmun kallade ”Heidenstammare”. Ja, och kanske blev han väl en smula känd genom sonen Werner som på sätt och vis skapade kulturgenren nittiotalisterna och hamnade i svenska akademien för sitt svulstiga uppror mot realismen. Pappa Gustav hade dock innan dess fått i uppdrag att göra sjöfarten i Sverige säkrare, helt enkelt att sätta upp fyrar där så behövdes. Efter att ha timrat upp den vackra fyren på Malören insåg han att det behövdes ett snabbare tillvägagångssätt och skapade därför sina klassiska och monterbara ”heidenstammare” i galvaniserad plåt. Idag finns tre av elva Heidenstammare inom destinationen Swedish Lapland längs Bottenvikens skärgård. Den i Jävre är enklast att nå, helt enkelt vid hamnen nära E4, den på Pite-Rönnskär nås enkelt med turbåt, medan den på Rödkallen i Luleå kräver egen båt. Men nog om andra platser. Tillbaka till Malören.