Nationalälvar

Älven är navet i allt. Den definitiva pulsådern och källan till liv. Sedan urminnes tider har vi levt av och med den, utan den skulle vi varken ha mat på bordet eller vatten att dricka. För älven har alltid varit och kommer alltid att vara en självklar del av våra liv.

Morgonluften är krispig och frisk. Med mina andetag färdas vita vindpustar och rimfrosten har bildat en tunn hinna av iskristaller runt hjortronbladens kanter. Jag vandrar längs den vackra Vindelälven iklädd sin ståtligaste höstskrud och björkarnas trädkronor skiftar i en orangeröd färgpalett. Sällan är världen så färgglad som nu.

Sällsynta

Fritt strömmande vatten är sällsynta. Av världens idag 246 längsta älvar är det endast en knapp tredjedel som fortfarande är outbyggda eller exploaterade av människan för sina naturresurser. Om vilda älvar hade systematiserats på samma sätt som djur och växter hade de på grund av sin sällsynthet förmodligen klassats som en hotad art.

I Sverige har vi fyra nationalälvar: Vindelälven, Kalixälven, Torneälven och Piteälven. Alla dessa finns i Swedish Lapland. Gemensamt för nationalälvarna är att de är fredade från vattenkraftsutbyggnad, eller endast påverkade i mindre grad.

Tack vare att älvsmiljöerna har naturliga flöden finns där en rik biologisk mångfald. Därtill utgör de en värdefull tillgång både som rekreationsområden och unika platser att värna om för framtiden.

Virrvarr i norr

Det är faktiskt inte alldeles enkelt att förstå hur allt hänger samma längst upp i norr. Torneälven är nationalälven som i huvudsak får sitt vatten från Lainio- och Muonioälven. I Torneälven stiger också mest lax av alla älvar runt Östersjön. Närmare 100 000 per år om det vill sig väl. Men sedan har du Tärendöälven. I höjd med byn Junosuando tar Tärendöälven delar av Torneälvens vatten och leder det rätt in i den nästan lika väldiga nationalälven Kalixälven. Fenomenet kallas bifurkation och är inte alldeles vanligt runt om i världen – i alla fall inte med Tärendöälvens mått mätt. Bifurkationen i Tärendö ska faktiskt vara en av världens största.

Det sägs att också den lax som leker i Kalixälven, nedström Tärendö, har mer gemensamt med Torneälvslax som har sina lekområden uppströms Junosuando, än all annan Kalixälvslax. Rent genetiskt, alltså. Vad säger man om det? Ja, kanske att naturen inte tar så stor hänsyn till hur människor väljer att namnge sitt universum.

Storforsen och Vindelälven

Längs den ringlande stigen breder en matta av knastrande höstlöv ut sig. Jag är helt ensam där jag går. Här har många vandrat långt innan mig och det känns att jag går i deras fotspår.

Nationalälven Vindelälven är en av Sveriges största fjällälvar. Piteälven en annan. Med början i Sulitelmamassivet och halvvägs till kusten i Piteå, kastar den sig utför Storforsen och vad som brukar benämnas som Europas största obundna vattenfall.

Vindelälven däremot, slingrar sig som en del av Vindelfjällens naturreservat och biosfärsområde. Vindelfjällens naturreservat är också det ett av Europas största.

Innan älven går ihop med Umeälven, har den färdats mer än 50 mil från fjäll till kust. Vid sidan av att vara nationalälv är den även ett Natura 2000-område. Det innebär att den av EU utpekats som ett område av speciella skydds- och bevarandevärden.

Det har dock inte alltid varit självklart att Vindelälven skulle förbli outbyggd av vattenkraft. På 1960-talet ville man bygga vattenkraftverk, vilket medförde stora debatter och protester. Först 1993 utsågs den till nationalälv av Sveriges riksdag.

Enormt biosfärområde

Jag passerar båten Älvkungen, där den ligger förtöjd mitt i Sorsele samhälle. Båten är en reproduktion av den turbåt som en gång i tiden användes för att frakta förnödenheter upp efter älven. Nu tjänar den som turbåt för besökare under sommaren.

Den 19 juni 2019 tog FN-organet Unesco beslut om att utnämna Vindelälven–Juhtatdahka till biosfärområde. Juhtatdahka är ett umesamiskt ord som betyder flyttled. Att vara ett biosfärområde innebär att man fungerar som ett modellområde för hållbar utveckling, såväl ekonomiskt som ekologiskt och socialt. Sammanfattningsvis handlar det om att samverka för att både bevara och utveckla mångfalden av natur, historia och kultur – idag och för framtiden.

Vindelälven–Juhtatdahka är inte bara ett av Sveriges sju biofärsområden utan också ett av världens nordligaste och ett av de största till ytan. Närmare 1,3 miljoner hektar från Vindelkroken i väster till deltat vid Umeå i öster.

Lätt att förstå

En bit bort stannar jag till vid en porlande sidofåra och fyller träkåsan med svalkande vatten. Älven ligger spegelblank framför mina fötter och målar de rödflammande höstfärgerna som en abstrakt akvarelltavla i ytan. I horisonten möter de snöbeklädda fjälltopparna kvällens sista ljus. Dagarna börjar bli kortare och midnattssolens tid är förbi. Nu längtar vi efter mörka nätter och dansande norrsken.

Vid närmare eftertanke är det inte svårt att förstå varför människor valde att bosätta sig efter våra älvar.

Det finns många historiska lämningar. Några av dem är uppskattningsvis närmare 10 000 år gamla. Spår av samiska boplatser, föremål från bland annat jakt, skogsbruk och renskötsel, timmerhus från nybyggarna och gamla stenåldersfångstgropar. Här har folk levt tillsammans med naturen och det är ingen tvekan om att älven har varit en livsviktig tillgång.

För den samiska kulturen är älvarna fortfarande en avgörande faktor under förflyttningen av renarna vintertid, då de färdas från fjäll till kust. Vindelälven uppskattas dessutom vara en av världens längsta obrutna flyttleder. Så på många sätt används Vindelälven precis som tidigare än idag.

Jag tänker att en sak är säker: ett fritt strömmande vattendrag skapar mångfald och en känsla av att allt sitter ihop. Här har människro gått för flera tusen år före mig, med samma känsla av tacksamhet. Men om våra nationalälvar inte vore fritt strömmande vattendrag, ja då kanske den inte hade varit navet i allt. Eller längre.