Tåget från Kiruna, via Abisko, Björkliden, Låktatjåkko, bort till Riksgränsen är inte bara en vacker resa. Rätt utförd kan den bli en kulinarisk fullträff.

Små portioner är för inaktiva människor. Det är i alla fall min grundinställning – du ska förtjäna dina portioner. Därför har jag denna kväll gett mig ut på fjället, på turskidor. Visst, skulle jag kunna ta en tur på längdskidorna i spåren kring Hotell Fjället i Björkliden också. Men ibland, när jag är på sådant humör, tänker jag att längdspår är för de fantasilösa.

Utsikten mot Lapporten är bedårande. Hur många gånger jag än sett den här vyn, den här fjälldalen, lika många gånger kan jag se den igen. Den förändras ständigt men är alltid ny och vacker. Till frukost vet jag ingen annan vy som är mer lockande för en dag på skidor än den som möter från panoramat i matsalen på Hotell Fjället.

Jag strävar längre ut på fjället och vet att hungern växer.

Matupplevelser, vare sig i små eller stora portioner, var kanske inte det första du tänkte på när du åkte norrut mot Riksgränsen – Sveriges sista järnvägsutpost – en gång i tiden. Men tiderna förändras och idag är det en stor del av nöjet. Ja, för en del är det till och med hela nöjet.

God mat, gott vin. Vad mer behöver man?

I kväll väntar rökt renhjärta, en korv på ishavskräftor och smörstekt röding i Björklidens restaurang. Och detta efter att jag precis kommit ner från Låktatjåkko, Sveriges högst belägna fjällstation, restaurang och bar, tidigare på dagen. Ja, du förstår varför jag är ute på kalfjället, med turskidor, i djupsnön. Jag behöver bygga upp ny aptit. Gårdagskvällens trerätters middag följdes av frukost i dag. Men eftersom vinden ven och prognosen lovade bättre väder senare på dagen stannade vi kvar en stund extra. Naturligtvis passade vi på att njuta ännu en våffla. Det går inte att åka från ”Låkta” utan att äta våfflor. Det är som att vara i Bryssel och inte äta choklad, i Istrien och inte äta tryffel eller i Champagne och inte dricka bubbel. Det är fel.

Det här är alltså ingen komplicerad tur. En arktisk smakupplevelse som rullar fram som på räls. Kalla det en matsafari. Du avgör själv hur mycket aptit du vill jobba upp mellan sittningarna vid matbordet. Tar du turskidorna, nio kilometer, till Låktatjåkko, eller liftar du upp i den bekväma bandvagnen? Hänger du på låset när liftarna öppnar eller väljer du kanske att läsa lite extra av den spännande boken du plockade med? Du kan välja att göra resan själv, som ett kärlekspar, ett kompisgäng eller familj. Det finns plats och äventyr för alla. Du kan byta en av dina nätter på Hotell Fjället mot en natt i Låktatjåkko. Och får jag lägga mig i ditt val så tycker jag att du ska byta. Den öppna spisen, den lugna stämningen och det goda livet 1228 meter över havet är värt en omväg. Liksom deras bar. Och innan jag hamnade här, på Fjället, gjorde jag ett par dagar i Kiruna också. ICEHOTEL är ändå alltid Ishotellet med stort I. Och camp Ripan har ett rackarns bra SPA inte långt ifrån ett längdspår jag alltid gillat. Ett varv på Jägarmilen hör till besöket i Kiruna. Ett bra sätt att få upp aptiten inför en middag med ursprung i de många kulturerna som möts i Kiruna.

Låktavåfflan. Inget smakar godare efter 9 km på skidor (eller till fots sommartid).

Från Björkliden åker jag sedan vidare till Riksgränsen. Behagligt, storslaget, vilt och vackert på räls. Några renar syns från kupéfönstret, ett par fjällripor flyger iväg ner i nästa dal. Jag har alltid älskat det här skidområdet. Speciellt i fint väder. Vårt förhållande till mat beror alltid på var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. I hotellets restaurang, Lapplandia, skulle väl det självklara menyvalet vara klassikern ”Svarta Björn”. Men eftersom jag redan haft turen att njuta av perfekt renrostbiff och löjrom på våffla på Låktatjåkko, väljer jag fritt från menyn. Det mest spännande på den här resan är tillgången av fantastiska råvaror. Något som ges helt naturligt i det direkta mötet mellan fjäll och hav. Det här är en värld där lokalproducerat, från Atlanten såväl som fjället, aldrig är långt borta. Från Riksgränsenfjället ser du ner i Rombakksfjorden. Det märks i smakerna.

Självklart finns här också enklare mat. Förlåt, det var illa uttryckt. Låt mig istället kalla det självklar mat, sådant som vi känner igen. En köttbit, friterade potatisar och bearnaisesås finns på menyn i Björkliden. Ibland är det precis vad vi känner för. Plankstek serveras på Gammelgården. På Låktatjåkko kan du få dig en våffla med bacon och ägg om du är extra hungrig efter turen upp. Riksgränsens barburgare, som serveras i Grönan, är förstås en klassiker. Även om jag oftast väljer en räkmacka där istället.

Rödingen, en riktigt rockstjärna på vilken meny som helst.

När jag äter på Meteorologen Ski Lodge, i det gamla tullhuset intill Lapplandia, är jag oftast mindre intresserad av maten – menyn är alltid bra och överraskande – än av vinpaketet som sommelieren Patrik Strömsten tar fram. Hans sätt att förklara vinets värld, är en skola. Häromdagen serverade han det röda vinet Chassagne Montrachet Village Rouge från 2007 i ett mer ”stängt” vitvinsglas, allt för att vinet inte skulle ”förhäva” sig mot förrätten. Medan det vita vinet, en icke ekfatslagrad chardonnay, från Brewer Clifton i Santa Rita Hills istället fick blomma ut i ett mer svulstigt Bourgogneglas. Du ska inte ta dina vinglas alltför enkelt. Det mesta ryms i detaljerna.

På Lapplandia ser jag också att årets variant av restaurangens klassiker, Svarta Björn-menyn, kommer med små justeringar från fjolåret. En ostbricka har kommit till och efterrätten kommer med hjortronsmaker i nytappning. Det är viktigt. Utan justeringar skulle en Volvo fortfarande vara en Amazon och inte en modern XC. Att de var bättre ”förr” är bara ett uttryck du använda om du är helt fantasilös. När det kommer till mat är sanningen lika självklar som den är med skidåkning eller kärlek: den är bäst just när du upplever den. Servitrisen bär in norrländska tapas, råbiff av älg, löjrom från Kalix och rökt röding. Jag dricker en amerikansk Pinot Noir till både detta och huvudrätten, mest för att jag själv snöat in på denna druva och för att den finns i 2009 års årgång här i kväll.

Dessa tapas, små mästerliga munsbitar, ser verkligen lovande ut. Jag tar tag i gaffeln. Det här ögonblicket är det jag älskar mest i matupplevelsen. Ögonblicket innan jag sätter gaffeln i maten och börjar matupplevelsen. Ögonblicket när det vattnas i munnen.

#tasteofswedishlapland på Instagram
Läs också