Svärmödrarnas fiskelycka

Det arktiska klimatet kräver sina egna sätt för att bemästra pimpelfisket. Så för att stänga ute kylan, ha det bekvämt och få en fisk krävs ibland ett helt hus. Men där inne är dock allt som vanligt. En doft av kokkaffe, nybakta bullar och dagens skvaller.

Plötsligt ser du dem från fönstret på tåget mellan Kiruna och Riksgränsen. De små ”husen” mitt ute på vinterns vita. Du undrar stilla: ”Men är det där verkligen en bra plats för en husvagn?”.

Men det är inte husvagnar som lämnats efter sommaren, vind för våg. Nej, de små husen finns där för sitt eget syfte och funktion. Någon har dragit dem dit med skotern och placerat dem precis där de tror de ska göra sig bäst. Det är så kallade ”pimpelarkar”. Små hus på medar som ska fungera som ett skydd vid vinterfisket på Torneträsk. Om du har tur och tittar in vid rätt tillfälle, kan du antingen få se en stor röding komma upp genom hålet i golvet.

Men först: kaffe

Så en dag i april har jag tur som en tok när jag knackar på dörren till en blå husvagn nedanför Kaisepakte. Där inne sitter Kerstin Johansson och Elin Flygare. Två damer som lärt känna varandra genom att deras barn gift sig. Det är helt enkelt två svärmödrar som sitter i den blå husvagnen och diskuterar livet.

– Ja, den vanligaste frågan är väl: ”Har du känt något?”, säger Kerstin.
– Men i så fall är den tätt följd av: ”Ska vi koka kaffe?”, säger Elin och skrattar.

Och just att jag kliver in, eller kanske också på grund av att det verkar långt mellan nappen, verkar avgöra att de två damerna sätter igång kokkaffepannan.

– För visst vill du ha lite fika? Säger de båda samstämmigt. Och vem har någonsin kunnat tacka nej till hembakt? Några minuter senare fylls den gamla husvagnen av doften av nykokt kaffe och bullar, samt uppmaningen att jag ska ta för mig ordentligt.

Elin Flygares ark

Det är Elin Flygares ark. Hon har haft den i snart femton år. Någon gång i mars sätts den ut på isen vid Kaisepakte och i maj tas den in. Elin och Kerstin har fiskat ihop i nästan lika många år. De delar livet i arken tre till fyra veckor varje vinter – lite beroende på vädret förstås. De två svärmödrarna sitter där och diskuterar livet, pratar om sina barn och barnbarn, över en kopp kaffe, bullar och varsitt hål i golvet. För det är så det fungerar. Helt skyddade, med den bekvämlighet husvagnen bjuder, har två hål gjorts i golvet. Under arkarna borrar du sedan ditt eget hål i isen. När vinden vrider och vänder och ställer till det på det stora träsket i norr kan de ha det bra inomhus. När vädret istället är stilla och vackert och vårsolen värmer fjällvärlden kan de sitta bekvämt tillbakalutade mot väggen på sin ark och låta solen värma själen.

För om du någon gång träffar någon här i norr som är riktigt, riktigt solbränd beror det sällan på att de varit utomlands, istället har de pimplat röding i flera veckor.

– Egentligen är det nog så att själva fisket inte alltid är det viktigaste. Vi vill ju mest må bra.
– Men det är klart – när det nappar mår man ju bra.
– Men hördu, nog törs du doppa lite mer och visst ska du ha en påtår?
Och visst både törs jag ta för mig mer ur bullfatet och ta lite till av kaffet. Det verkar ju ändå som om det inte är huggperiod.